Farmor och farfar!

Jag har haft lyckan att växa upp med ett nära förhållande till mina farföräldrar och speciellt farmor var under många år kanske den jag litade allra mest på, berättade det mesta för och hon sa aldrig att jag gjorde fel (även om jag gjorde det), när jag var liten och gjorde tokiga saker som jag I efterhand var ledsen över så förlät hon och fixade fika typ!! Det var alltid varmt hos farmor om ni förstår hur jag menar. När jag blev äldre typ vuxen och gjorde tokiga saker som hon visste om så fanns hon alltid där för mig utan att säga: Men Lotta då..du borde göra på nåt annat vis istället! Jag är rätt säker på att hon tänkte det många gånger….Men det viktiga I sammanhanget är att hon inte fick mig att känna skuld!!

I många år bodde jag mycket hos farmor och jag längtade alltid dit när det var skollov. Minns fortfarande hur det kändes första dagen jag kom till Borrby på sommarlovet och fick springa ut trädgården barfota och känna gräset under fötterna! (älskar fortfarande känslan av gräs under bara fötter….) Det var en känsla av frihet som jag önskar att alla får uppleva någongång!!

Min farfar var mer den tysta sorten som inte pratade I onödan. När jag var liten var jag nog lite rädd för honom…eller inte rädd..men respekt hade jag. Jag minns att han inte gillade när det blev för livat I huset och jag minns ännu mer hur arg han var när jag började träffa ta hem kompisar och dom stannade lite längre än det var sagt…..eller när jag stannade ute för länge…Jag tror att farmor och farfar balanserade varandra perfekt när det gällde det. För visst förtjänade jag skäll då och då….Men till syvende och sist så visste jag att jag var min farfars “Lottchen”. Länge, länge hade jag kvar alla vykort han skickat till mig från alla världens hörn så länge han jobbade på sjön. Tyvärr har dom nu försvunnit I en av alla otaliga flyttar jag har företagit mig.

Min farfar gick bort 1983, då var jag fortfarande väldig ung och jag fick aldrig chansen att ha en helt vuxen relation till honom. Farmor däremot fick jag ha kvar så länge så att även mina egna barn har en egen fin minnesbild av henne! Det är jag glad för och jag är glad att hon fick chansen att lära känna sina första barnbarnsbarn. När jag blev helt vuxen och fick egna barn träffade vi inte så ofta som jag skulle velat men vi pratade ofta, ofta I telefon och när hon gick bort 2001 hade jag svårt att fatta att jag aldrig skulle slå hennes telefonnummer fler gånger och prata med henne.

Jag är glad att jag vet att hon visste att jag älskade henne! Min kloka pappa sa häromdagen att vi för sällan säger till varandra att vi älskar dom vi har nära och han har troligen rätt….Därför är jag glad att jag hade sagt det till henne innan det var för sent!

irisung           sven-o21

släktenbas

farmorofarfar27juni83

farfar78

zebbe,zabbeofarmor

Annonser

6 thoughts on “Farmor och farfar!

    • Det var för att jag satt och bläddrade bland bilderna i min dator och hittade dessa. Hade glömt att jag hade dom i datorn!!
      Drömde mig tillbaks!!

  1. Så jättefint. Och vilka kort – de betyder mycket/säger mycket.
    Jag saknar också mina – man hade en speciell relation. De fanns där alltid, stor trygghet.

  2. Så fint du skrev om din farmor o farfar! Och vilka viktiga bilder! Bravo! Kram Catarina (som också fick kalla Iris för farmor)

Reaktion! Ris? Ros?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s