Fyller år gör man ju varje år

Men det är inte varje år man fyller 50! Femtio år…ett halvt sekel för tusan……hur sjutton gick det till?

Aja, vad gör man då när man ska till att fylla 50 och inte har ett enda dugg lust att ordna fest. Fest är kul, men om man som jag blir stressig och nervös av att ordna en dylik så är det ju bättre att låta bli.

Det blev en massa funderingar hit och dit om var man kan tänka sig att ta vägen i februari när man nu inte vill fira sin födelsedag hemma. Vi funderade länge och väl och till slut bestämde vi oss för att det fick bli en weekendresa till Dublin.

20130202_121809

Flyg är inte min “cup of tea”, men om jag ska komma nånstans så måste jag utmana min rädsla och vad passar då bättre än attt sitta precis vid vingen och ta en massa foto. Dels har jag något att göra och dels så kan jag ha bilderna att titta på som terapi till nästa gång!!

Vi kom fram ordentligt och utan missöden den här gången också. då var det minsann dags att kolla in Dublin, efter att vi installerat oss på hotellet så tog vi oss till Temple Bar “The place to be” iallafall om man vill slippa shopa och istället ta en Guinnes och lyssna på musik! Det var bara att välja och vraka mellan alla barer som trängs på gatorna!

                                    DSC_0004

DSC_0022DSC_0023

                                      DSC_0030

Vi insåg snabbt att det bästa sättet att få lov att se det man ska se i Dublin var att ta sig runt staden med en sightseeingbuss. Hop-on/Hop-off it is!!

DSC_0044DSC_0089

Väldigt smidigt sätt att ta sig fram när man inte har så mycket tid och vill se så mycket som möjligt! På köpet får man ju dessutom veta en del om de byggnader man ser så det blir lite mer än bara byggnader!

Vi hann med att äta gott, dricka Guinnes, mysa, promenera, åka buss, kolla irländsk dans, gå på guidad tur på Jameson whiskeydestilleri och vara med på whiskeyprovning, dricka lite Guinnes till…..

Det var två härliga dagar vi fick i Dublin jag och Peter. Är det så att fylla 50 så gör jag gärna om det!!

DSC_0087

Utanför S:t Patricks Cathedral

the day after

   Juldag

God fortsättning!

Idag har vi inte gjort mycket här hemma, juldagen är en typisk vilodag när man har förmånen att vara ledig från jobbet.  Jag har promenerat med Wilmer, läst i min julklappsbok…ungefär så! Smile

Julafton var en lugnt tillställning här hemma, men paketer blev det minsann trots att vi bara var vuxna här hemma. Jag måste ha varit snäll under året för jag kände mig alldels bortskämd!

Nu ikväll blir det ändå lite tillställning här, bonusdöttrarna kommer och vi ska fira jul en gång till. Men vi skippar hela julmatsgrejen, istället ska vi ha revben, potatis och gräddsås.

Imorgon är det dags att jobba igen!

 

Lillejulafton och traditioner

                                             DSC_0491

Vad är lillejulafton? Vem hittade på att det ska heta så? Dan före dopparedagen kan man ju också säga! Och dopparedagen….det måste väl komma av den gamla traditionen att doppa bröd i skinkspadet? Eller är det för att man inte badade så ofta förr i tiden så det är julbadet som dopparedagen syftar på?

I vilket fall som helst så doppas här inget bröd i någon gryta numera, men i min barndom så skulle det alltid doppas bröd i skinkspadet på julbordet. Tror att det var min mamma som hade den traditionen med sin från sitt föräldrahem och det skulle bara göras, trots att ingen egentligen gillade det. Men uj vad jag har doppat bröd!! Smile

Numera tänker jag ibland att man skulle kunna äta precis vad som helst på julafton men ändå så står man där just idag, på lillejulafton och ugnssteker revben, griljerar skinka, lägger in sill, rullar köttbullar….Nä, jag skojar bara…nån sill har jag inte lagt in och faktiskt så har jag inte gjort några köttbullar heller. Vi blir tre vuxna personer imorgon och jag tänker att det inte är köttbullarna som det går åt mest av.  Det skulle på något sätt kännas fel att inte äta den traditionella maten  på julafton.

Åsså är det ju paketerna…..Jag är fortfarande barnsligt förtjust i att se paketerna ligga där under granen och vänta på att bli öppnade. I år finns det inga barn här på julafton och det betyder att det är en väldigt liten hög med paketer…Knappt en hög alls faktiskt..mest som ett litet, litet täcke av paketer på julgransmattan. Men paketer är där och som vanligt så kommer det att bli julaftons höjdpunkt. Ja, för mig då alltså! Smile Jag vet att det är roligt att ge och det tycker jag också, men jag tycker fortfarande att det är kul att öppna paket själv!

En ny lillejulaftonstraditon i mitt liv som kommer att genomföras ikväll är att träffa vänner och gå till Klosterkyrkan i Lund för lillejulaftonskonserten som ges till förmån för de hemlösa i Lund.

Efter det kommer vi att gå hem och griljera skinkan och sen blir det traditionellt julens första skinkmacka innan det är dags att gå och sova…06.30 på julafton ringer väckarklockan eftersom det är dags att gå till jobbet då!

                 GOD JUL!!

Holgerspex 2012

Första helgen i December ställde jag och Zebastian kosan mot Linköping för att se dotter/lillasyster spela med i årets Holgerspex.

Resan är rätt lång när man bara ska upp och ner samma dag men det är det värt för att få sitta där i publiken och se sin dotter stå på scen och sjunga och spela teater och få lov att med stolghet tänka: DET DÄR ÄR MIN DOTTER!!! Fast egentligen skulle jag velat resa mig upp och berätta för alla. Fast det gjorde jag ju såklart inte. Så gör man ju inte ju! Smile

Men här kan jag göra det…Här kan jag “ställa” mig upp och skrika högt:

DET HÄR ÄR MIN DOTTER!!

                                    DSC_0164 

DSC_0171

                                         DSC_0173

                                  DSC_0227

DSC_0168

DSC_0179

DSC_0186

DSC_0238

Tack Zabina för ännu ett fint spex och för att jag får va sådär stolt över dig!

Tack Zebastian för hela den där dagen som vi fick tillsammans när vi hann prata och va tillsammans som vi aldrig annars hinner i den vardagen som jagar oss jämt och ständigt!!

Jag älskar er runt hela jorden båda två!

REHAB

Om inte en del (eller två) av kroppen funkar som den (de) så kommer man till en punkt när man blir så trött på att ha ont att man är beredd på att göra vad som helst för att få lov att ha mindre ont!

I våras och i somras så trodde jag att operation av mina knä var enda utvägen. Jag har artros i båda knäna, troligen beroende på gamla korsbandsskador som inte blivit rehabliterade ordentligt. Men det där med operation lät ändå läskigt, men efter ett par omgångar med kortisonsprutor som inte hjälpte mer än några dagar så var jag som sagt i tanken på väg mot operation.

Men jag kan ju gå och jag ville inte operera mina knä så jag funderade ut att ett besök hos en sjukgymnast kunde vara värt ett försök! Sagt och gjort, jag går förbi en, två, tre sjukgymnastkliniker varje dag på mina hundpromenader så det var ju bara att titta in på den första jag gick förbi iKlinik på Klostergården i Lund. Det har jag inte ångrat en sekund.

Jag fick tid snabbt och fick komma till Gustav som kollade och snabbt konstaterade att här behövde göras något. Det första jag fick lära mig vara att gå annorlunda än vad jag hade gjort innan. Lägga tyngden på foten på ett annat sätt så avlastas insidan på knäna…eller nåt sånt.

Sedan den dagen, detta var den 12 juli så har jag gått och tränat två gånger i veckan. Jag har hela tiden haft stöd och support av Gustav och jag har fått nya övningar efterhand. Från första början handlade träningen mest om att kolla vad jag klarade (tror jag iallafall) men efterhand har övningarna blivit tuffare och tuffare och numera känns det verkligen att jag har varit och tränat. Träningen har gjort att jag numera är så stark i mina ben (lår), mage och rumpa att jag orkar använda dessa muskler när jag går och det i sin tur gör att jag inte har känslan av att någon sticker en kniv i mina knä vid vartenda steg jag tar. Jag har fortfarande ont i mina knä och min rygg men jag kan gå längre sträckor utan att det är plågsamt och jag äter inte längre Alvedon och Ipren som karameller. I själva verket behöver jag i princip aldrig ta några smärtstillande längre. För ögonblicket klarar jag mig med att tänka på hur jag rör mig och och kämpa på med träningen!

Tack för hjälpen Gustav!